Vilken är journalistikens roll? Vilket är dess uppdrag? Vad är journalistik i ordets rätta bemärkelse i mediesamhället av idag? Har journalistikens roll förändrats i takt med samhället? I så fall, åt vilket håll?
I många tidigare blogginlägg har jag pekat på hur journalistiken utvecklats. Hur sociala medier som bloggar och wikier har tagit på sig rollen som spridare av nyheter, som nya rapportörer av händelser och skeenden. Jag har skrivit att journalistiken breddats och, på sätt och vis, deprofessionaliserats i takt med samhällets utveckling. Som jag ser det kan man numera prata om olika typer av journalistik - den professionella journalistiken inklusive "New Journalism" och den sociala journalistiken som har sina forum på bloggar och dylikt. De är alla viktiga i ett kunskapstörstande samhälle där behovet av information hela tiden växer. Men har de alla samma uppdrag?
Bill Kovach och Tom Rosenstiel skrev i sin bok The Elements of Journalism att journalistikens viktigaste roll är att förmedla sanningen. I olika budord (se vänsterspalten) radar författarna upp punkt för punkt vad som bör vara en journalists riktlinjer. Jag håller med dem i deras påståenden, men inser samtidigt att deras krav på journalistiken blir allt svårare att uppnå. Idag finns så många amatörjournalister där ute som inte alls bryr sig om alla dessa budord. En bloggare som vill rapportera från en händelse skriver SIN sanning, och han är inte lika kritiskt granskande som en professionell journalist bör vara. Han är inte heller en objektiv granskare av statsmakten och kan mycket väl skriva på ett sätt som får minsta händelse att verka världsomvälvande. Alltså bryter han, utan att vara medveten om det, mot flera av de regler som Kovach och Rosenstiel tar upp.
Idag får därför den professionella journalistiken en allt viktigare roll tycker jag. Eftersom vi överöses av nyheter och information på daglig basis är det oerhört viktigt att vi är medvetna om vikten av källkritik. Jag får inte ta en rapport från en blogg på lika stort allvar som en rapport från en dagstidning. Bloggen kanske inte alls är kritiskt skriven eller objektiv? Någon med egna intressen i frågan kan vara författare till texten.
Å andra sidan MÅSTE jag kunna lita på att det jag läser i en dagstidning är en sann, kritiskt granskande och objektiv text som skrivits för att hjälpa mig i mitt liv som medborgare. Den professionella journalistikens roll blir alltså viktigare än någonsin. Från att den, i sin vagga, varit den enda källan för information bör den nu vara den enda fullt pålitliga källan för information. Då inte sagt att man inte kan lita på bloggar…
Författarna till boken skriver om att det faktiskt är svårt att hålla sig till sanningen. Linjen kan vara hårfin mellan sanning och vit lögn, mellan verklighet och påhittad historia. En journalist eller kolumnist som beskriver vardagen kan mycket väl råka lägga till en och annan del i sin berättelse för att ge den det där lilla extra, för att krydda berättelsen. Ett citat kan hottas upp och en miljö kan beskrivas lite mer spännande. Om en professionell journalist har svårt att skriva på "rätt" sätt trots sin utbildning, tänk då på hur lätt en lögn kan slinka med i en bloggares text, hur en händelse kan förvridas och förstoras upp. Nej, återigen ställs oerhört höga krav på den professionella journalistiken!
Journalistiken skall fungera som ett forum för debatt lyder ett av budorden. Journalistiken skall upplysa medborgarna om samhället så mycket så att de själva kan göra aktiva val, så att de kan påverka samhället och delta i samhällsdebatten. Journalistiken skall granska makten och visa medborgaren dess valmöjligheter. Även här är det proffsen som får lägga ner extra möda för lönen. Det är de som har resurser och möjligheter att få ett överhuvudperspektiv och se alla delar av samhället. De kan se allt, och rapportera om allt. En bloggare ser bara delar och rapporterar därefter.
Vad gäller den allmänna opinionen och debatten får dock också bloggarna en viktig roll. Precis som författarna skriver någonstans i boken så kan inte den allmänna debatten dö ut om det finns många kanaler. Ju fler mediekanaler och diskussionsforum som bildas, desto starkare och mer genuin blir demokratin i ett samhälle. Ju fler bloggar, wikier, diskussionsforum och communitys som bildas på nätet, desto större är chansen att det demokratiska samhället lever vidare och utvecklas.
Alltså. Journalistikens roll idag är vad den alltid har varit. Att rapportera en objektiv och granskande sanning, för att upplysa medborgarna om läget så att de kan fatta självständiga beslut. Men, det blir allt viktigare att skilja på professionell- och amatörjournalistik i dagens mediebrus, samt att de professionella journalisterna tar sitt uppdrag på största allvar. Så länge journalisterna uppmärksammar de budord författarna lagt fram så kommer journalistiken, som vi känner till den, att leva vidare. Det är i alla fall vad jag tror.
tisdag 30 december 2008
måndag 8 december 2008
Blogguppgift D - Medborgarjournalistik & Sociala Medier
De sociala medierna såsom bloggar, wikier och Internet tar allt större plats vid rapportering av enskilda händelser. En privatperson med egen blogg kan rapportera om en händelse långt innan något traditionellt nyhetsmedium ens hunnit till platsen, och i Internetforum kan katastrofer och ageranden ha diskuterats i flera timmar innan en papperstidning rapporterar om den. Allt handlar om att någon finns på rätt plats vid rätt tillfälle och kan rapportera.
Under lång tid har tidningar, och senare också radio och TV, haft någon form av monopol på rapportering av nyheter. Visst har privatpersoner genom alla tider pratat med varandra och berättat om saker, både i tal och skrift, men ingenting har varit riktigt sant förrän det rapporterats av "dem som vet". Nyheter har varit vikta åt att rapporteras av nyhetsmedier som skall vara objektiva och berätta för allmänheten vad som har skett i världen.
Idag utvecklas samhället med rekordfart. Mediekanaler förökar sig på löpande band och tekniken ger möjligheter som aldrig förr, men journalistiken står stilla. Visst finns nätversioner av många tidningar och radio och TV kan avbryta för extrasändningar eller lägga nyheter på text-TV, men fortfarande finns en avgörande faktor. Medierna måste ha en utsänd reporter på plats för att kunna rapportera, vilket givetvis fördröjer det hela avsevärt, ibland med så mycket som flera dygn.
Medborgarjournalistiken får därför en allt större plats i människors medvetande. Överallt där någonting har hänt, stort som smått, finns någon som vill berätta om det. Varje händelse kan med hjälp av Internet eller mobiltelefonen spridas som en nyhet till omvärlden på bara några sekunder. Den som vill hålla sig uppdaterad kan genom en enkel sökning på nätet hitta de flesta nyheter innan media ens hunnit skicka iväg en reporter.
Visst, alla nyheter kanske inte rapporteras lika objektivt som "vanliga" nyheter, och samma krav på stil och språk kan inte ställas, men hur viktigt är det egentligen i situationer där unga mödrar fråntas sina barn av militärer eller hela familjer dör i rasmassorna efter en jordbävning? Det jag är intresserad av att veta är vad som har hänt och varför. Givetvis vill jag att språket skall vara förståeligt men ställer inga krav på ingresser, styckefördelning eller gott språkbruk i övrigt. Och objektivitet, det kan gammelmedierna syssla med i papperstidningen dagen efter.
Något annat som kan tyckas vara lite klurigt i såna här sammanhang är sanningshalten i det som rapporteras. Inte heller här ser jag några bekymmer. Visst kan den oärlige publicera en osann nyhet på nätet, men den blir knappast långvarig eftersom den inte får stöd från någon annan. De nyheter som är sanna kommer att rapporteras av allt fler och tillsammans skapa en bild av vad som verkligen är sant. Kanske blir det till slut en högre grad av objektivitet än vad en enskild reporter kan åstadkomma?
Så vad ska då våra medier göra för att inte helt tappa greppet om sin egen bransch? Kommer det till och med gå så långt att journalister kan konkurreras ut av amatörer och privatpersoner?
Jag tror att det är viktigt att gammelmedierna försöker utvecklas i takt med samhället. Givetvis skall man så länge som möjligt fortsätta med utgivning av papperstidningar då det kan fungera som ett medium för djupare och mer ingående nyheter. Dock måste man lägga mycket vikt på sina nätversioner och istället för att arbeta mot de sociala medierna hitta någon form av samarbete. Aftonbladet har redan nu lyckats på ett plan genom att blanda in sina läsare som fotografer. Deras satsning på numret 72 000 dit man kan MMS:a bilder på händelser har varit mycket lyckosam.
Jag tror att det är den vägen man måste gå. Man måste försöka bli någon form av samlingsplats för medborgarjournalistiken. Genom att vara ett forum dit människor kan rapportera in sina nyheter i utbyte mot någon form av belöning kan man behålla sin plats på nyhetsmarknaden och samtidigt på ett smidigt sätt få information om nya scoop.
De medier som dröjer för länge med att anpassa sig till utvecklingen riskerar en lång och kostsam uppförsbacke för att ta sig tillbaka.
Under lång tid har tidningar, och senare också radio och TV, haft någon form av monopol på rapportering av nyheter. Visst har privatpersoner genom alla tider pratat med varandra och berättat om saker, både i tal och skrift, men ingenting har varit riktigt sant förrän det rapporterats av "dem som vet". Nyheter har varit vikta åt att rapporteras av nyhetsmedier som skall vara objektiva och berätta för allmänheten vad som har skett i världen.
Idag utvecklas samhället med rekordfart. Mediekanaler förökar sig på löpande band och tekniken ger möjligheter som aldrig förr, men journalistiken står stilla. Visst finns nätversioner av många tidningar och radio och TV kan avbryta för extrasändningar eller lägga nyheter på text-TV, men fortfarande finns en avgörande faktor. Medierna måste ha en utsänd reporter på plats för att kunna rapportera, vilket givetvis fördröjer det hela avsevärt, ibland med så mycket som flera dygn.
Medborgarjournalistiken får därför en allt större plats i människors medvetande. Överallt där någonting har hänt, stort som smått, finns någon som vill berätta om det. Varje händelse kan med hjälp av Internet eller mobiltelefonen spridas som en nyhet till omvärlden på bara några sekunder. Den som vill hålla sig uppdaterad kan genom en enkel sökning på nätet hitta de flesta nyheter innan media ens hunnit skicka iväg en reporter.
Visst, alla nyheter kanske inte rapporteras lika objektivt som "vanliga" nyheter, och samma krav på stil och språk kan inte ställas, men hur viktigt är det egentligen i situationer där unga mödrar fråntas sina barn av militärer eller hela familjer dör i rasmassorna efter en jordbävning? Det jag är intresserad av att veta är vad som har hänt och varför. Givetvis vill jag att språket skall vara förståeligt men ställer inga krav på ingresser, styckefördelning eller gott språkbruk i övrigt. Och objektivitet, det kan gammelmedierna syssla med i papperstidningen dagen efter.
Något annat som kan tyckas vara lite klurigt i såna här sammanhang är sanningshalten i det som rapporteras. Inte heller här ser jag några bekymmer. Visst kan den oärlige publicera en osann nyhet på nätet, men den blir knappast långvarig eftersom den inte får stöd från någon annan. De nyheter som är sanna kommer att rapporteras av allt fler och tillsammans skapa en bild av vad som verkligen är sant. Kanske blir det till slut en högre grad av objektivitet än vad en enskild reporter kan åstadkomma?
Så vad ska då våra medier göra för att inte helt tappa greppet om sin egen bransch? Kommer det till och med gå så långt att journalister kan konkurreras ut av amatörer och privatpersoner?
Jag tror att det är viktigt att gammelmedierna försöker utvecklas i takt med samhället. Givetvis skall man så länge som möjligt fortsätta med utgivning av papperstidningar då det kan fungera som ett medium för djupare och mer ingående nyheter. Dock måste man lägga mycket vikt på sina nätversioner och istället för att arbeta mot de sociala medierna hitta någon form av samarbete. Aftonbladet har redan nu lyckats på ett plan genom att blanda in sina läsare som fotografer. Deras satsning på numret 72 000 dit man kan MMS:a bilder på händelser har varit mycket lyckosam.
Jag tror att det är den vägen man måste gå. Man måste försöka bli någon form av samlingsplats för medborgarjournalistiken. Genom att vara ett forum dit människor kan rapportera in sina nyheter i utbyte mot någon form av belöning kan man behålla sin plats på nyhetsmarknaden och samtidigt på ett smidigt sätt få information om nya scoop.
De medier som dröjer för länge med att anpassa sig till utvecklingen riskerar en lång och kostsam uppförsbacke för att ta sig tillbaka.
tisdag 11 november 2008
Over and out
Jag har hittat lite statistik över den här bloggen. Jag är riktigt stolt! Jag har i genomsnitt 7 unika besökare per dag. Vilken merit!
Sammanlagt är det 165 olika personer som varit inne på den här bloggen minst en gång. Stort! Endast några stycken har dock valt att återkomma regelbundet. Hur ska jag tolka det?
Vad jag försöker säga är att jag nu tänker göra en Alex Schulman och lägga ner verksamheten. Bloggen har blivit för stor, större än mig. Den har blivit ett monster… osv, osv. Man måste sluta när man är at the top och allt det där...
Nej, det är faktiskt så att jag, pinsamt nog, plötsligt gillar att skriva blogg. Men jag tänker inte göra det här. Här finns, från och med nu, endast rum för texter som relaterar till journalistikkursen. En annan blogg har påbörjats, mest på skoj. Adressen är klar, men jag tänker inte ge den till er. Nej, nej, så lätt ska det inte bli. Vill ni läsa mer från mig så får ni tyda koden som jag på ett listigt sätt lagt in i denna text. Jag säger inte mer än att bloggen finns på blogg.se.
(Först att placera en kommentar där vinner ett fantastiskt men ännu obestämt pris. Gäller ej för Elin som är jävig.)
Vi får väl se om ni hittar mig när jag nu startar mitt nya liv…som bloggare!
You created me – Now see what I’ve become!
(Här borde det vara ett avgrundsdjupt hånskratt)
Sammanlagt är det 165 olika personer som varit inne på den här bloggen minst en gång. Stort! Endast några stycken har dock valt att återkomma regelbundet. Hur ska jag tolka det?
Vad jag försöker säga är att jag nu tänker göra en Alex Schulman och lägga ner verksamheten. Bloggen har blivit för stor, större än mig. Den har blivit ett monster… osv, osv. Man måste sluta när man är at the top och allt det där...
Nej, det är faktiskt så att jag, pinsamt nog, plötsligt gillar att skriva blogg. Men jag tänker inte göra det här. Här finns, från och med nu, endast rum för texter som relaterar till journalistikkursen. En annan blogg har påbörjats, mest på skoj. Adressen är klar, men jag tänker inte ge den till er. Nej, nej, så lätt ska det inte bli. Vill ni läsa mer från mig så får ni tyda koden som jag på ett listigt sätt lagt in i denna text. Jag säger inte mer än att bloggen finns på blogg.se.
(Först att placera en kommentar där vinner ett fantastiskt men ännu obestämt pris. Gäller ej för Elin som är jävig.)
Vi får väl se om ni hittar mig när jag nu startar mitt nya liv…som bloggare!
You created me – Now see what I’ve become!
(Här borde det vara ett avgrundsdjupt hånskratt)
torsdag 6 november 2008
Blogginlägg 3 – Journalistik som tar plats
Lasermannen och "New Journalism"
"…en utomordentligt spännande och vederhäftig journalistisk prestation…" sa Expressens Per Olof Lindqvist om Gellert Tamas bok Lasermannen och Jan Guillou förbannade sig själv för att inte han kommit på idén att skriva den bok som blev en av 2002 års mest kritikerrosade.
Förutom att försöka beskriva lasermannen, John Ausonius, olika attentat och ageranden under början av 1990-talet har Tamas gjort en mycket djupgående beskrivning av det svenska samhället under hela senare halvan av förra seklet. Genom en effektiv och väl avvägd mix av beskrivningar av det politiska klimatet, berättelser från lasermannen barndom och liv samt ett stort antal intervjuer med alltifrån poliser och politiker till lasermannens offer lyckas han berätta en stor del av svensk nutidshistoria på 400 sidor. Boken är en fantastisk roman, och ett fantastiskt reportage. Allt i ett paket. Gellert Tamas är nämligen en utomordentlig utövare av den journalistiska genren kallad New Journalism.
Genom grävande journalistik, research och intervjuer om alltifrån de politiska partierna Ny Demokrati och Sverigedemokraternas framväxt, eller rasismen som ökade i det svenska samhället, till lasermannens egna berättelser om sina dåd har han bildat sig en god faktabas. Han skriver därefter vad som närmast kan liknas vid en skönlitterär roman. I denna roman har han vävt in det material som han kommit fram till i sina undersökningar. Resultatet blir en journalistisk roman om det svenska samhället i allmänhet och lasermannen i synnerhet. Men framförallt blir det en fantastisk bok!
Jag är visserligen lite svag för böcker där man kan urskilja att det hela baseras på en verklig händelse, och då allra helst, sorgligt nog, från krig eller konflikter. Dessutom har jag alltid tyckt mycket om att läsa historia. Många är de dagar då jag inte fått någonting gjort för att jag fastnat i böcker om de båda världskrigen, krigen i Bosnien eller Jugoslavien, eller andra romaner med förankring i verkligheten. Den här boken skulle emellertid vilken svensk som helst ha svårt att släppa ifrån sig. Precis som juryn för Föreningen Grävande Journalisters utmärkelse Guldspaden sa, när de motiverade varför boken vunnit, så är detta, "en gastkramande och djuplodande verklighetsskildring av Sverige i början av 1990-talet som gör den närsynte samtidsbetraktaren klokare och eftervärlden upplyst". Boken tar helt enkelt upp en så stor och viktig del av Sveriges nutidshistoria att den bara måste läsas.
När jag läser boken kan jag inte låta bli att slås av vilket oerhört research-arbete som måste ha krävts. Enligt Gellert Tamas har han gjort det mesta arbetet själv. "Viss mindre research-hjälp på korttidsbasis, samt sekreterarhjälp för att skriva ut bandinspelningar", har han sagt. Med tanke på att bara polisens förundersökning i lasermannenfallet låg på 2 500 sidor och utredningsslasken på ca 20 000 sidor kan man ju tänka sig vilket arbete som lagts ned. Det som dessutom slår mig är att han hela tiden, allteftersom historien går framåt, glider in på nya spår som han förklarar. Jag märker visserligen att alla de delar han tar upp utgör en viktig del i, antingen samhällets utveckling, eller Ausonius väg till att bli den han är. Trots detta häpnar jag över arbetet som gjorts.
Kanske är det för att jag själv oftast är lite lat innan jag kommer igång som jag beundrar Tamas, men också för att han, trots det stora materialet och allt som berättas, också avgränsar sig. Han tar bara med det som är relevant för beskrivningen och utelämnar givetvis mycket som hade kunnat tas med. Det hade jag haft svårt att göra. Om jag en dag skriver en bok så är det ingen tvekan om att det är denna typ av bok jag kommer att ge ut. Jag skulle dock utan bekymmer kunna irra iväg på sidospår om både ditten och datten (ungefär som i mina blogginlägg) och kanske beskriva lite för mycket, som inte för historien framåt. Därför beundrar jag Tamas.
Detta är en bok som jag planerat att läsa sedan den kom ut i bokhandeln i stort sett, men det har inte blivit av. Nu har jag gjort det, och jag är glad! Jag var inte mer än en liten knodd när detta hände, och minns därför inte mycket av det. Nu vet jag mera. Jag har läst en fantastisk roman, och fått en historielektion på köpet! Kan det bli bättre?
PS. Tilläggas bör dock att man ändå bör ta denna typ av böcker med en liten nypa salt. Det finns ju ingenting som säger att alla intervjuobjekt har talat sanning eller att inte författaren saltat historien lite extra för att få en extra twist på det hela. Givetvis ville ju John Ausonius framställa sig själv i så god dager som möjligt och kanske inte har berättat om sina verkliga motiv. Dessutom är ju allting i betraktarens öga. Bland alla tusen och åter tusen sidor som Tamas bläddrat igenom finns säkert mycket material som han tolkat på ett sätt men som kanske skall tolkas på ett annat. Men jag tycker inte att något av det här har någon betydelse. I denna typ av böcker är det faktiskt litegranna upp till läsaren att vara källkritisk. Allt kanske inte stämmer, men man har fått en hyfsad överblick och trevlig läsning.DS.
"…en utomordentligt spännande och vederhäftig journalistisk prestation…" sa Expressens Per Olof Lindqvist om Gellert Tamas bok Lasermannen och Jan Guillou förbannade sig själv för att inte han kommit på idén att skriva den bok som blev en av 2002 års mest kritikerrosade.
Förutom att försöka beskriva lasermannen, John Ausonius, olika attentat och ageranden under början av 1990-talet har Tamas gjort en mycket djupgående beskrivning av det svenska samhället under hela senare halvan av förra seklet. Genom en effektiv och väl avvägd mix av beskrivningar av det politiska klimatet, berättelser från lasermannen barndom och liv samt ett stort antal intervjuer med alltifrån poliser och politiker till lasermannens offer lyckas han berätta en stor del av svensk nutidshistoria på 400 sidor. Boken är en fantastisk roman, och ett fantastiskt reportage. Allt i ett paket. Gellert Tamas är nämligen en utomordentlig utövare av den journalistiska genren kallad New Journalism.
Genom grävande journalistik, research och intervjuer om alltifrån de politiska partierna Ny Demokrati och Sverigedemokraternas framväxt, eller rasismen som ökade i det svenska samhället, till lasermannens egna berättelser om sina dåd har han bildat sig en god faktabas. Han skriver därefter vad som närmast kan liknas vid en skönlitterär roman. I denna roman har han vävt in det material som han kommit fram till i sina undersökningar. Resultatet blir en journalistisk roman om det svenska samhället i allmänhet och lasermannen i synnerhet. Men framförallt blir det en fantastisk bok!
Jag är visserligen lite svag för böcker där man kan urskilja att det hela baseras på en verklig händelse, och då allra helst, sorgligt nog, från krig eller konflikter. Dessutom har jag alltid tyckt mycket om att läsa historia. Många är de dagar då jag inte fått någonting gjort för att jag fastnat i böcker om de båda världskrigen, krigen i Bosnien eller Jugoslavien, eller andra romaner med förankring i verkligheten. Den här boken skulle emellertid vilken svensk som helst ha svårt att släppa ifrån sig. Precis som juryn för Föreningen Grävande Journalisters utmärkelse Guldspaden sa, när de motiverade varför boken vunnit, så är detta, "en gastkramande och djuplodande verklighetsskildring av Sverige i början av 1990-talet som gör den närsynte samtidsbetraktaren klokare och eftervärlden upplyst". Boken tar helt enkelt upp en så stor och viktig del av Sveriges nutidshistoria att den bara måste läsas.
När jag läser boken kan jag inte låta bli att slås av vilket oerhört research-arbete som måste ha krävts. Enligt Gellert Tamas har han gjort det mesta arbetet själv. "Viss mindre research-hjälp på korttidsbasis, samt sekreterarhjälp för att skriva ut bandinspelningar", har han sagt. Med tanke på att bara polisens förundersökning i lasermannenfallet låg på 2 500 sidor och utredningsslasken på ca 20 000 sidor kan man ju tänka sig vilket arbete som lagts ned. Det som dessutom slår mig är att han hela tiden, allteftersom historien går framåt, glider in på nya spår som han förklarar. Jag märker visserligen att alla de delar han tar upp utgör en viktig del i, antingen samhällets utveckling, eller Ausonius väg till att bli den han är. Trots detta häpnar jag över arbetet som gjorts.
Kanske är det för att jag själv oftast är lite lat innan jag kommer igång som jag beundrar Tamas, men också för att han, trots det stora materialet och allt som berättas, också avgränsar sig. Han tar bara med det som är relevant för beskrivningen och utelämnar givetvis mycket som hade kunnat tas med. Det hade jag haft svårt att göra. Om jag en dag skriver en bok så är det ingen tvekan om att det är denna typ av bok jag kommer att ge ut. Jag skulle dock utan bekymmer kunna irra iväg på sidospår om både ditten och datten (ungefär som i mina blogginlägg) och kanske beskriva lite för mycket, som inte för historien framåt. Därför beundrar jag Tamas.
Detta är en bok som jag planerat att läsa sedan den kom ut i bokhandeln i stort sett, men det har inte blivit av. Nu har jag gjort det, och jag är glad! Jag var inte mer än en liten knodd när detta hände, och minns därför inte mycket av det. Nu vet jag mera. Jag har läst en fantastisk roman, och fått en historielektion på köpet! Kan det bli bättre?
PS. Tilläggas bör dock att man ändå bör ta denna typ av böcker med en liten nypa salt. Det finns ju ingenting som säger att alla intervjuobjekt har talat sanning eller att inte författaren saltat historien lite extra för att få en extra twist på det hela. Givetvis ville ju John Ausonius framställa sig själv i så god dager som möjligt och kanske inte har berättat om sina verkliga motiv. Dessutom är ju allting i betraktarens öga. Bland alla tusen och åter tusen sidor som Tamas bläddrat igenom finns säkert mycket material som han tolkat på ett sätt men som kanske skall tolkas på ett annat. Men jag tycker inte att något av det här har någon betydelse. I denna typ av böcker är det faktiskt litegranna upp till läsaren att vara källkritisk. Allt kanske inte stämmer, men man har fått en hyfsad överblick och trevlig läsning.DS.
onsdag 29 oktober 2008
Effektiva tanter
En tant är en tant är en...
Idag hade vi TRS-möte på min arbetsplats. Eftersom jag är relativt ny är jag inte helt säker på vad det innebär men har efter att ha deltagit på två möten förstått att det handlar om någon form av kompetensutveckling och effektivisering av organisationen. Tänker inte förklara något ingående men det hela börjar med att en tant pratar om vilka dagens övningar och ämnen kommer att vara och sedan sprider alla anställda ut sig i grupper för diskussioner.
Men den där tanten alltså... Hur skall man kunna effektivisera ett helt företag när man själv är världens mest ineffektiva människa? 20-25 minuters prat om ingenting, och vad hade hon som stöd? Jo, Overhead, detta stenåldershjälpmedel som vi väl alla trott varit borta sen länge.
Där stog tanten framför oss, petandes med en hel hög genomskinliga papper som ömsom klibbade fast i varandra, ömsom smet iväg på ett sånt där sätt som bara Overhead-papper kan göra. Ibland la hon dem för högt, ibland för lågt. Ibland åkte hela spegel-delen på maskinen ner, iblad var det bara suddigt. Det enda man kunde vara säker på var att man inte skulle kunna läsa hela texten.. Och så det där evinnerliga pillandet med ett vanligt papper som skall täcka raderna under. Vad tror tantskrället?! Att vi är fem och inte kan fokusera om vi ser två rader med text samtidigt!? Nej, vad hände egentligen med dator, PowerPoint och det papperslösa samhället? Ska tanterna komma undan?
Det papperslösa samhället förresten.. Idag förstod jag vart all skövlad skog tar vägen. Det är de effektiva tanterna som använder den. Gruppdiskussionerna går nämligen till på följande sätt:
Gruppen får ett ämne att diskutera, men istället för direkt diskussion skall var och en skriva ner alla tankar på post-it-lappar (den minsta sorten, 2x3cm), en för var tanke. Efter en stund får alla presentera sina tankar och gemensamt överför man dem till huvudrubriker som skrivs upp på andra post-it-lappar (den vanliga sorten, 5x5cm), som placeras på ett A3-ark.
Sedan flyttar grupperna ihop så att man nu sitter i två stora grupper där man delar med sig av sina huvudrubriker och tankar. Där finns en samtalsledare som överför tankarna och rubrikerna till ännu mer övergripande rubriker som skrivs upp på ännu större post-it-lappar (5x7cm). Dessa lappar placeras på ett stort ark, typ A2.
Tro det eller ej, men sedan flyttar de två stora grupperna ihop och man presenterar tankarna för varandra. De stora lapparna flyttas från A2-pappret till ett ännu större ark och sedan får man gå hem. Visst låter det fruktansvärt effektivt? Och visst måste det vara bra för våra skogar att skövlas för att en tant ska kunna dela ut 250 000 post-it-lappar som nyttjas en halvtimme för att sedan slängas?
Papperslösa samhället, my ass... Inte så länge de effektiva tanterna får husera..
Idag hade vi TRS-möte på min arbetsplats. Eftersom jag är relativt ny är jag inte helt säker på vad det innebär men har efter att ha deltagit på två möten förstått att det handlar om någon form av kompetensutveckling och effektivisering av organisationen. Tänker inte förklara något ingående men det hela börjar med att en tant pratar om vilka dagens övningar och ämnen kommer att vara och sedan sprider alla anställda ut sig i grupper för diskussioner.
Men den där tanten alltså... Hur skall man kunna effektivisera ett helt företag när man själv är världens mest ineffektiva människa? 20-25 minuters prat om ingenting, och vad hade hon som stöd? Jo, Overhead, detta stenåldershjälpmedel som vi väl alla trott varit borta sen länge.
Där stog tanten framför oss, petandes med en hel hög genomskinliga papper som ömsom klibbade fast i varandra, ömsom smet iväg på ett sånt där sätt som bara Overhead-papper kan göra. Ibland la hon dem för högt, ibland för lågt. Ibland åkte hela spegel-delen på maskinen ner, iblad var det bara suddigt. Det enda man kunde vara säker på var att man inte skulle kunna läsa hela texten.. Och så det där evinnerliga pillandet med ett vanligt papper som skall täcka raderna under. Vad tror tantskrället?! Att vi är fem och inte kan fokusera om vi ser två rader med text samtidigt!? Nej, vad hände egentligen med dator, PowerPoint och det papperslösa samhället? Ska tanterna komma undan?
Det papperslösa samhället förresten.. Idag förstod jag vart all skövlad skog tar vägen. Det är de effektiva tanterna som använder den. Gruppdiskussionerna går nämligen till på följande sätt:
Gruppen får ett ämne att diskutera, men istället för direkt diskussion skall var och en skriva ner alla tankar på post-it-lappar (den minsta sorten, 2x3cm), en för var tanke. Efter en stund får alla presentera sina tankar och gemensamt överför man dem till huvudrubriker som skrivs upp på andra post-it-lappar (den vanliga sorten, 5x5cm), som placeras på ett A3-ark.
Sedan flyttar grupperna ihop så att man nu sitter i två stora grupper där man delar med sig av sina huvudrubriker och tankar. Där finns en samtalsledare som överför tankarna och rubrikerna till ännu mer övergripande rubriker som skrivs upp på ännu större post-it-lappar (5x7cm). Dessa lappar placeras på ett stort ark, typ A2.
Tro det eller ej, men sedan flyttar de två stora grupperna ihop och man presenterar tankarna för varandra. De stora lapparna flyttas från A2-pappret till ett ännu större ark och sedan får man gå hem. Visst låter det fruktansvärt effektivt? Och visst måste det vara bra för våra skogar att skövlas för att en tant ska kunna dela ut 250 000 post-it-lappar som nyttjas en halvtimme för att sedan slängas?
Papperslösa samhället, my ass... Inte så länge de effektiva tanterna får husera..
tisdag 28 oktober 2008
Ironi är en stor del av mitt liv, men mitt liv är en ironisk del av något större..
Ironi..
För inte alls längesedan skrev jag ett inlägg om att jag inte vill vara en "vanlig" bloggare. Jag vill inte skriva om ingenting, jag vill ha en blogg med substans, vara en bloggare med ett budskap.
Jag klarade mig i fem dagar, då jag inte skrev någonting. Sedan plötsligt gick jag mot mina principer och skrev föregående inlägg om...just det, ingenting! Just snyggt, vilken självdiciplin...ironi...
Jag har funderat ett tag över det ironiska i livet. Ironi och sarkasm är en stor del av mitt liv. Det slog mig när jag läste ett blogginlägg som en vän till mig skrivit i ämnet. Faktiskt är det så att jag har minst ett förhållande (vänskapligt) som till en början grundades på ironi, sarkasm och tydliga hån gentemot varandra. Givetvis på en hjärtlig nivå där båda är medvetna om avsaknaden av allvar i det vi säger till varandra. Våra hån och gliringar har med tiden utvecklats till en mycket god vänskap, men fortfarande med samma typ av jargong.
I själva verket har jag upptäckt att jag tillhör en umgängeskrets där sarkasmen ständigt flödar. Vi är ett gäng från samma stad som känt varandra länge. Vi driver med varandra, hånar varandra, kallar varandra mer eller mindre elaka namn, men givetvis alltid med kärlek.
För ett par veckor sedan hade vårt sällskap fest och framåt natten var det dags att ta en taxi ned till staden. Det var en stor taxi, sju av oss fick plats, och ironin flödade i bilen. Plötsligt stannade jag upp i mina hån och såg alltihop utifrån, ur chafförens perspektiv. Stackars kille!! Han trodde förstås att han fått in ett helt gäng som hatade varandra och som med varje litet ord försökte såra sina vänner - någon form av snedfylla kanske?
Men inte bara denna typ av ironi är en del av mitt liv. Jag tror att ironin på sätt och vis styr mitt liv. Varför skulle jag annars har så svårt att göra som jag tänkt, skriva om vad jag vill, leva som jag lär? Se här, nu har jag ju återigen skrivit om ingenting... Ironi...jag kan inte leva utan den, men hur ska jag kunna leva med den?
För inte alls längesedan skrev jag ett inlägg om att jag inte vill vara en "vanlig" bloggare. Jag vill inte skriva om ingenting, jag vill ha en blogg med substans, vara en bloggare med ett budskap.
Jag klarade mig i fem dagar, då jag inte skrev någonting. Sedan plötsligt gick jag mot mina principer och skrev föregående inlägg om...just det, ingenting! Just snyggt, vilken självdiciplin...ironi...
Jag har funderat ett tag över det ironiska i livet. Ironi och sarkasm är en stor del av mitt liv. Det slog mig när jag läste ett blogginlägg som en vän till mig skrivit i ämnet. Faktiskt är det så att jag har minst ett förhållande (vänskapligt) som till en början grundades på ironi, sarkasm och tydliga hån gentemot varandra. Givetvis på en hjärtlig nivå där båda är medvetna om avsaknaden av allvar i det vi säger till varandra. Våra hån och gliringar har med tiden utvecklats till en mycket god vänskap, men fortfarande med samma typ av jargong.
I själva verket har jag upptäckt att jag tillhör en umgängeskrets där sarkasmen ständigt flödar. Vi är ett gäng från samma stad som känt varandra länge. Vi driver med varandra, hånar varandra, kallar varandra mer eller mindre elaka namn, men givetvis alltid med kärlek.
För ett par veckor sedan hade vårt sällskap fest och framåt natten var det dags att ta en taxi ned till staden. Det var en stor taxi, sju av oss fick plats, och ironin flödade i bilen. Plötsligt stannade jag upp i mina hån och såg alltihop utifrån, ur chafförens perspektiv. Stackars kille!! Han trodde förstås att han fått in ett helt gäng som hatade varandra och som med varje litet ord försökte såra sina vänner - någon form av snedfylla kanske?
Men inte bara denna typ av ironi är en del av mitt liv. Jag tror att ironin på sätt och vis styr mitt liv. Varför skulle jag annars har så svårt att göra som jag tänkt, skriva om vad jag vill, leva som jag lär? Se här, nu har jag ju återigen skrivit om ingenting... Ironi...jag kan inte leva utan den, men hur ska jag kunna leva med den?
När viljan och tiden inte går ihop...
Kort inlägg bara för att..
Det är så jobbigt det här med att vara inspirerad, att hitta uppslag, att vilja skriva. Jag känner mig sugen, jag har saker att dela med mig av till dig, till er som läser. Jag vet inte vad det är, kanske bara en tanke eller två, tagen ur luften eller hittad på gatan. Snodd från en annan blogg, eller något som bara dykt upp.
Grejen är bara den att jag inte har tid. Min dag är för kort, mina uppgifter för många, och jag orkar inte helt enkelt. Så istället för att dela med mig av mina ytterst världsomvälvande och fantastiska idéeer om ditten och datten, om livet och döden, om kärlek, hat, glädje och sorg, så tar jag upp er dyrbara tid med detta meningslösa inlägg om allt och ingenting. Bara för att få skriva något..
Förlåt...
Det är så jobbigt det här med att vara inspirerad, att hitta uppslag, att vilja skriva. Jag känner mig sugen, jag har saker att dela med mig av till dig, till er som läser. Jag vet inte vad det är, kanske bara en tanke eller två, tagen ur luften eller hittad på gatan. Snodd från en annan blogg, eller något som bara dykt upp.
Grejen är bara den att jag inte har tid. Min dag är för kort, mina uppgifter för många, och jag orkar inte helt enkelt. Så istället för att dela med mig av mina ytterst världsomvälvande och fantastiska idéeer om ditten och datten, om livet och döden, om kärlek, hat, glädje och sorg, så tar jag upp er dyrbara tid med detta meningslösa inlägg om allt och ingenting. Bara för att få skriva något..
Förlåt...
torsdag 23 oktober 2008
Ett vägval med bloggandet
Vad är grejen egentligen?
Har funderat lite över det här med bloggar. Sjukt konstig grej måste jag säga… När jag nu plötsligt blivit en av dem, en bloggare, har jag blivit fascinerad av fenomenet.
Kollade lite på bloggportalen.se för att undersöka vad som är ”grejen med bloggar liksom”. Jag såg då några mönster. Jag behövde inte kolla länge för att se att sex säljer som man brukar säga.
- Sex av åtta av de vanligaste söktermerna hade med sex att göra.
- Den mest länkade bloggen heter Vuxenbolibompa. Kollade aldrig in den men, You do the math!
Men sen är det ju det här med de populäraste bloggarna. Som vanligt var allas vår favorit, 17-åriga Blondinbella, etta på listan. Hon har för övrigt tagit en paus från bloggandet för att satsa på skolan efter tre års oavbrutet bloggande. Smart drag tjejen! Men hur ska vi klara oss?
Det sjuka med hennes ”fantastiska” blogg är ju att hon inte skriver om någonting över huvud taget! Ändå verkar hon vara en förebild för varannan bloggare norr om ekvatorn! Den tionde oktober skrev hon något som väl alla känner igen sig i?
”Jag har verkligen gått och kärat ner mig i alla Herve Leger klänningar och därför ser jag dom överallt just nu. Herve Leger klänningar är som en mumiedräkt, sitter riktigt hårt och formar kroppen otroligt kvinnlig.”
Längre ner på listan kommer Katrin (f d Schulman) Zytomierska, och hennes exman Alex Schulman, kungen av blogg! Dessa två skriver ju faktiskt bra, det ger jag dem. Alex är till och med riktigt rolig och jag älskar hans underfundiga och ironiska kritik mot allt och alla. Även Katrin har hittat den stilen och det funkar faktiskt att läsa deras texter. Men återigen handlar det inte om någonting!
Så jag fattar inte... Vad ska jag skriva om? Om ingenting? Om de snygga skorna jag såg igår som jag blev sååå kär i? Om sex?
För jag vill väl nå 140 000 läsare? Är inte målet att en dag gå om alla modebloggare? Jag ser rubrikerna när jag och Elin Kling är etta och tvåa på bloggtoppen. Mariestads stoltheter! Äntligen har den lilla staden vid Vänern kommit med något stort! Två bloggare…
Nä, jag nöjer mig nog med att skriva om någonting, för en, kanske två, eller tre läsare…
onsdag 22 oktober 2008
Är det över nu?
Jag har nog inte berättat det tidigare här på bloggen.. Tänkte väl att det inte var någon idé kanske. Finns ju egentligen ingen som läser här, och de få som gör det känner väl mig ändå.
Men i alla fall, det jag inte har berättat är att jag spelar fotboll på fritiden. Och precis när jag skrev det så kom jag på att jag faktiskt nämnt det i ett tidigare inlägg, men nu orkar jag inte börja om utan väljer att skriva ett sånt där slarvigt inlägg som vissa andra bloggare tillåter sig att göra. Som om det svenska språket skulle tillåta att bli trampat på bara för att man skriver på sin egen sida? Nej, korrekturläsning åt folket, säger jag! Men det får bli ett annat inlägg..
Det jag skulle berätta om fotbollen är att jag haft en usel säsong. En gång i tiden var jag bra... eller i alla fall hyfsad… eller, jag hade en plats i ett Div. III-lag i alla fall. Den här säsongen, precis som förra, pendlade jag mellan Karlstad och Mariestad för att spela fotboll i IFK Mariestad - 12 mil enkel resa. Antar att ni, precis som jag, förstår att det var ett mycket dumt beslut. Det förstod jag redan i april, men var givetvis tvungen att fullfölja säsongen.
Alltmedan säsongen gick kände jag hur jag blev mer och mer omotiverad och sämre och sämre som fotbollspelare. Givetvis slutade det med att jag petades ur laget och fick sitta på bänken. Inte kul alls, dags att lägga av kanske?
Nej, trots allt så har fotbollen tagit för stor plats i mitt liv för att bara överge den sådär fort. Kanske kan jag pröva lyckan i Karlstad? Så igår var jag med Div. III-laget Karlstad BK i en uppvisningsmatch mot IFK Göteborgs U21. I motståndarlaget fanns en kille som varit med A-laget i Allsvenskan. Honom lyckades jag faktiskt sparka ner en gång. Det var väl det enda bra jag gjorde den matchen... Kanske karriärens höjdpunkt när jag tänker efter? Sorgligt… Borde nog lägga skorna på hyllan ändå?
Men i alla fall, det jag inte har berättat är att jag spelar fotboll på fritiden. Och precis när jag skrev det så kom jag på att jag faktiskt nämnt det i ett tidigare inlägg, men nu orkar jag inte börja om utan väljer att skriva ett sånt där slarvigt inlägg som vissa andra bloggare tillåter sig att göra. Som om det svenska språket skulle tillåta att bli trampat på bara för att man skriver på sin egen sida? Nej, korrekturläsning åt folket, säger jag! Men det får bli ett annat inlägg..
Det jag skulle berätta om fotbollen är att jag haft en usel säsong. En gång i tiden var jag bra... eller i alla fall hyfsad… eller, jag hade en plats i ett Div. III-lag i alla fall. Den här säsongen, precis som förra, pendlade jag mellan Karlstad och Mariestad för att spela fotboll i IFK Mariestad - 12 mil enkel resa. Antar att ni, precis som jag, förstår att det var ett mycket dumt beslut. Det förstod jag redan i april, men var givetvis tvungen att fullfölja säsongen.
Alltmedan säsongen gick kände jag hur jag blev mer och mer omotiverad och sämre och sämre som fotbollspelare. Givetvis slutade det med att jag petades ur laget och fick sitta på bänken. Inte kul alls, dags att lägga av kanske?
Nej, trots allt så har fotbollen tagit för stor plats i mitt liv för att bara överge den sådär fort. Kanske kan jag pröva lyckan i Karlstad? Så igår var jag med Div. III-laget Karlstad BK i en uppvisningsmatch mot IFK Göteborgs U21. I motståndarlaget fanns en kille som varit med A-laget i Allsvenskan. Honom lyckades jag faktiskt sparka ner en gång. Det var väl det enda bra jag gjorde den matchen... Kanske karriärens höjdpunkt när jag tänker efter? Sorgligt… Borde nog lägga skorna på hyllan ändå?
torsdag 16 oktober 2008
"Att skriva på ett, för mig, fördelaktigt sätt..."
Med långsamma, smärtsamma och dödliga små nålar, har Internet fäst mig på sin vägg till allmänhetens beskådning.
Jag, som svor vid mitt liv att inte fastna i bloggträsket känner hur en rävsax, med sina vassa tänder, sakta sakta borrar sig in i huden kring min vrist. Den håller mig fast, och drar mig allt närmare någonting läskigt. Plötsligt kanske jag är...en bloggare...
Det är nämligen så att jag den senaste tiden känt mig inspirerad, eller snarare sugen på att skriva ett blogginlägg. Jag har fortfarande ingenting intressant att skriva om, men känner att jag behöver vädra mina tankar, skriva någonting.
Så sitter jag då här, inte för att jag måste, utan för att jag vill. Jag fick ett uppslag tidigare idag då jag satt och skrev en liten analys av några personporträtt. Samtidigt pratade jag nämligen med en god vän över MSN som också han satt med skolarbete fast i en helt annan utbildning. När texterna var färdigställda skickade vi över dem till varandra för att på sedvanligt vis hitta varje möjlighet att håna den andres alster.
Efter diverse hånfulla uttryck om meningar hit och tankegångar dit var vi båda plötsligt mycket uppmärksammade på hur mycket av texten som egentligen är rent fjäsk. Av alla skolarbeten som görs från årskurs nio och uppåt, i alla fall till gymnasienivå, och i vissa fall även universitetsnivå (läs; min gode väns utbildning=lärare) handlar en stor del av texterna om att skriva på ett sätt som gör att läraren blir nöjd. Man kanske inte har förstått ämnet till fullo, men man lägger fram orden som om man har gjort det.
Detta kallar jag fjäsk, men min gode vän, som för övrigt är den okrönte konungen inom detta område, hade givetvis en annan benämning.
- Jag skriver på ett, för mig, fördelaktigt sätt, sade han.
Han är verkligen en klippa min gode vän. Det är tur att han finns...
Jag, som svor vid mitt liv att inte fastna i bloggträsket känner hur en rävsax, med sina vassa tänder, sakta sakta borrar sig in i huden kring min vrist. Den håller mig fast, och drar mig allt närmare någonting läskigt. Plötsligt kanske jag är...en bloggare...
Det är nämligen så att jag den senaste tiden känt mig inspirerad, eller snarare sugen på att skriva ett blogginlägg. Jag har fortfarande ingenting intressant att skriva om, men känner att jag behöver vädra mina tankar, skriva någonting.
Så sitter jag då här, inte för att jag måste, utan för att jag vill. Jag fick ett uppslag tidigare idag då jag satt och skrev en liten analys av några personporträtt. Samtidigt pratade jag nämligen med en god vän över MSN som också han satt med skolarbete fast i en helt annan utbildning. När texterna var färdigställda skickade vi över dem till varandra för att på sedvanligt vis hitta varje möjlighet att håna den andres alster.
Efter diverse hånfulla uttryck om meningar hit och tankegångar dit var vi båda plötsligt mycket uppmärksammade på hur mycket av texten som egentligen är rent fjäsk. Av alla skolarbeten som görs från årskurs nio och uppåt, i alla fall till gymnasienivå, och i vissa fall även universitetsnivå (läs; min gode väns utbildning=lärare) handlar en stor del av texterna om att skriva på ett sätt som gör att läraren blir nöjd. Man kanske inte har förstått ämnet till fullo, men man lägger fram orden som om man har gjort det.
Detta kallar jag fjäsk, men min gode vän, som för övrigt är den okrönte konungen inom detta område, hade givetvis en annan benämning.
- Jag skriver på ett, för mig, fördelaktigt sätt, sade han.
Han är verkligen en klippa min gode vän. Det är tur att han finns...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)